Victorias.blogg.se

Tidigare idag kom jag och några andra in på disskutionen om varför vi valde att satsa på dressyren och inte någon annan gren. Det fick mig mig att tänka efter, varför valde jag dressyr? 

 

Första gången jag fick känna på att rida Roxi med korrekt form, när hon var lydig och i balans. Det var då jag började förstå känslan att rida dressyr. Allt blev mycket bekvämare och lydigheten och bärigheten gjorde att vi med tiden kunde hitta på andra roliga saker, som byten och till slut piruetter. Det tar lång tid att bygga upp en hästs styrka och få den att samla sig, man får ta en bit i taget och inte kräva mer samling än vad hästen klarar av. Efter hand ökar man kraven och begär mer samling och högre form. När man fått hästen att bära sig själv och den är lydig, (förhoppningsvis får man lite tryck i hästen också) så lovar jag att man hittar "den där känslan" i dressyren som alla pratar om. Jag tror jag aldrig skulle kunnat hittat till känslan om det inte hade varit för min tränare Ulrika som vägledde mig. 

 

Dressyren handlar mycket om känsla, harmoni och samspel.  Dressyr är när hästen bär sig rätt, när hästens energi strömmar genom kroppen och den får en sådan "power", när hästen är uppmärksam och lydig för ryttarens hjälper och är villig att göra exakt allt man ber den om (man brukar använda uttrycket: Mellan hand och skänkel). Låter inte det som en helt otrolig känsla? Att känna sig som ett med hästen? Jag har aldrig fått det där fulländade sampelet mellan mig och mina hästar, bara fått en glimt av den som fått mig att vilja sträva efter mer. Däför rider jag dressyr.