Victorias.blogg.se

 

Vad har jag glömt att berätta för er? Massor antagligen men jag nämner bara några grejer:

Ni har nog inte hört mig klaga över min "sjukdom" på väldigt länge, det är eftersom jag knappt känt någon smärta i magen på över ett år. Visst jag har haft lite små ont till och från men inget som varit "herregud jag kommer dö" smärta. Idag tog pausen slut och jag fick ett kraftigt återfall. Jag vakna imorse med ont i magen men tog två treo och bet ihop och körde på ändå som jag brukar göra. Jag åkte först till stallet och sedan till skolan i Kista. Direkt när jag satt mig ner i klassrummet förstod jag att jag skulle behöva lida mig igenom lektionen, för smärtan blev bara värre och värre. Till slut fick jag nog för jag ville varken gråta eller kräkas av smärta inför mina klasskamrater, så jag sprang ut och till toaletten. Jag ringde mamma och hon fick prata med mig hela vägen hem för att jag inte skulle tuppa av av smärta i bilen. Tack mamma, för jag var nog nära på att svimma för att smärtan var så kraftig. I bilen kräktes jag igen för jag hade så ont. Efter några timmar av sömn, smärtstillande och värmekudde på magen så mådde jag helt okej. Min mamma var snäll och åkte med mig till stallet och hjälpte mig medans jag pyssla med Sparkling. ♥ Sedan var jag tvungen att arbeta på Hogsta Ridsport mellan kl 15-20. Jag har haft ont hela dagen men nu är smärtan under kontroll och är genomlidlig.

Jag har glömt bort hur jävla ont jag kan ha och hur mycket det tar på krafterna, eller jag har snarare förträngt det. Häromveckan tänkte jag tillbaka på att jag endast var 50% i skolan under gymnasiet pga mina magsmärtor och tänkte: "Gud vad klen jag var". Men idag har jag blivit påmind att jag var jäkligt stark och smärttålig som ens orka leva. Det är sjukt att det gått flera år sedan jag började ha dessa smärtor och läkarna har fortfarande inte diagnostiserat mig. Det är sjukt att man ska behöva leva hela sitt liv med sånna här smärtor utan att få hjälp och allt alla säger åt en är att ta en alvedon. Nej bitch jag behöver 10alvedon per tillfälle för att dämpa min smärta bara lite grann. 

Sparkling har också varit lite dålig, han fick en infektion av ett sår han fick av broddtramp. Jag fick tillkalla veteriär för han var svullen och varmt men han var inte halt och hade inte feber. Jag är nog även den mest paranoida och överdramatiska hästmänniskan du kommer möta i ditt liv när det gäller skador. Det blev genast bra av ett spritomslag undere en natt men jag har varit nojig och lindat det i en vecka. Jag har även lindat om ca 3ggr per dag. Hehe.... Allt är är bra nu och vi tränar för fullt igen. 

I helgen har jag, mamma och pappa varit på roadtrip ner till Blekinge. Ni kanske kan gissa vad vi har gjort där? Vi har mycket spännande på gång och jag vill berätta allt för er NU! Men jag får hejda mig tills allt är klart. Ni kan få en ledtråd så länge: bokstaven S.

Tävlingen i Eskilstuna för några veckor sedan kan man förklara med ett ord: besvikelse. Jag var inte besviken på mig själv. Jag var inte besviken på Sparkling. Jag var besviken på dressyr - på denna bedömningssport där vissa domare är inkompetenta att dömma. Det värsta jag vet är fördomar och förutfattade meningar. Det vet ju ni som följt mig sedan fjordhäst tiden med Roxelina. Aldrig hade jag trott att de "långbenta" hästarna också kunde bli fruktansvärt nerbedömda. För det har inte hänt mig förrän nu.

 

Under ett flertal tävlingar har en specifik domare dömt ner mig och Sparkling där det har skilt uppåt 10% mellan denne och de andra två domarna i klassen. Det är tragiskt att detta försegår på en stor tävling där landslagsryttare deltar för då vill man tro att man blir rättvist bedömd. Men rider man princip utan större fel i en FEI Prix S:t Georges så ska man inte få 57% - då är domaren inte objektiv längre. Jag kände mig felaktigt bedömd.

När jag tävlade med Roxelina var jag tvungen att välja tävlingar efter vilka domare som dömde. Jag var bara ett barn och fick handskas med fördomar, förutfattade meningar och hat. Jag grät grät och grät och förstod inte varför alla inte kunde se hur fantastisk min fjording var. Allt jag önskade var att de kunde se henne genom mina ögon.

 

Roxi var inte den mest opimala dressyrhästen men eftersom jag trodde på oss så hemskt mycket och hon gjorde allt för mig så blev vi "Ekipaget som trotsade alla fördomar" och tävlade mot SM-ponnys på nationell nivå mot alla odds. Varje ekipage utveckling är det väsentliga & att göra det mesta möjliga av varje tillfälle och individ. Alla ryttare och hästar har inte förutsättningar för OS-nivå. Det är orättvist av oss att ställa krav på hästen som är över dess egen förmåga. I dressyr skall momenten utföras så likt idelatet i "regelboken" som möjligt för att få höga poäng. Den talar om hur hästen ska röra sig och hur varje rörlese ska se ut. Vore det inte bättre om man kunde anpassa bedömningen efter hästen än att anpassa hästarna till bedömningen? Eller kommer det alltid krävas ett Totilas för att vinna?

 

En sak är säker: jag kommer aldrig åka till en tävling där denna domare dömmer för jag vet att jag kommer få en felaktig bedömning. Det är inte värt det när jag har kunskap om att personen redan vet vad hon ska ge oss innan vi ens kommit in på tävlingbanan. En del domare borde granskas och gå om sin utbildning, för ibland undrar jag om något måste ha gått snett på vägen.