Victorias.blogg.se

Sparklings skada har varit det som tagit på mig mest psykiskt. Framtiden såg ljus ut ibörjan av 2017 och vi hade drömmar om att vara i toppen bland young riders. Från en dag till en annan så var han så pass skadad att vi inte  trodde att han skulle kunna komma tillbaka.  Det fanns nästan inga dokumenterade fall med liknande ligamentskada som Sparkling, och de som fanns hade inget lyckligt slut. Sparklings skada är en väldigt ovanlig ligamentskada och min veterinär tog på sig att studera honom och diskutera hans fall med experter runt om i världen. Jag gav mig fan på att om det var någon häst som skulle klara det så var det min häst. Det blev utredningar, magnetröntgen, operation, IRAP behandlingar, stötvågsbehandlingar, special skoning och lång rehablitering. Jag har promenerat med honom så mycket att jag borde nått frankrike vid det här laget. Han bevisa för oss alla att han var tillräckligt starkt för att klara det. Under hela igångsätttningen var jag nojig att han inte skulle hålla eller att han skulle göra sig illa igen, för om han gjorde det så skulle han definitivt inte komma tillbaka. Vi har levt på mälarkliniken hela året och jag har tappat räkningen hur många gånger vi varit där. Han har varit hemsk i hanteringen då han mestadels stått på box, han har sparkat mig så jag fått en spricka i böstbenet och brutet revben. Han har nockat mig i huvudet och stampat på mina fötter. Han har försökt kasta av mig hundratals gånger. Allt detta trots att han fick lugnande under en lång tid för att jag ens skulle kunna ta ut honom ur boxen. Vi har tagit en dag i taget och försökt hålla hoppet vid liv. Denna upplevelse har gjort att vår relation till varandra utvecklats till något ännu djupare än var jag tidigare upplevt. Sparkling är min bebis och jag älskar honom oändligt mycket, mer än vad jag trodde var mänskligt möjligt. I dagens läge är han nästan i tävlingsform igen, vi tränar för fullt och 5maj tävlar vi för första gången på 1år och 7månader. Varje dag jag får rida honom är jag jävla  tacksam, att tävla är bara en lycklig bonus numera. 

När jag fick reda på Spitfires skador i maj 2017 så trodde jag inte det var sant. Cystor i båda bakknäna samt atros i halskotpelaren. Vid beskedet kunde jag inte andas och ordet FÖRSTÖRD beskriver nog min känsla. Vi höll på med behandlingar och rehablitering i många många månader innan vi förstod att hon aldrig skulle kunna bli den tävlingshäst jag drömt om. Jag tog det tuffaste beslut jag någonsin behövt ta, att triangelmärka henne. Tänk att ha ansvaret och behöva ta ett beslut om sin älskade häst ska få leva eller inte. Jag valde att ge henne en chans till ett liv hon kunde klara av. "Spättan" och min kärlek var inget som kom pang på som jag tidigare upplevt med mina andra hästar. Vår kärlek växte fram med tiden. Jag tog ännu ett svårt beslut att sälja henne till en familj på Åland i februari 2018. Jag kunde inte ge henne det liv hon behövde, men fasen vad det tog i mitt hjärta att släppa taget om henne. Jag grät konstant i en vecka och jag kan fortfarande inte prata om henne. Det är fruktanvärt jobbigt att ens behöva skriva om henne här. Jag tror att jag aldrig riktigt kommer komma över den här hjärtesorgen.

 

Jag har fått uppleva kärlek för första gången i mitt liv, om man inte räknar med min familj, vänner och hästar. Det var en kille som varit min vän i princip hela livet och det var han jag alltid trodde att jag skulle end up with. När han flyttade till en annan ort pga studier så ville han inte ha långdistans, men samtidigt så lät han mig tro att han fortfarande ville ha mig. Jag trodde inte att någon jag lita på kunde såra mig så mycket. Det ska tilläggas att jag inte heller var någon ängel under förhållandet. Jag hoppas jag en dag kan finna tilliten att älska någon annan. Medans lever jag för citatet mina vänner gav till mig: "Focus on your goals sweetheart, these men only want to waste your damn time.”

 

I augusti började jag arbeta för familjen Buskhe. I oktober flyttade vi allihopa till en nybyggd anläggning som vi kallar "Stall Malmvik". Jag jobbar heltid och sköter om hästarna och stallet. Det är fantastiskt att jag får stå med Sparkling där och ha tillgång till alla möjligheter som stället erbjuder. Min tränare står med sina hästar där och lyxigt nog får jag hjälp med min häst var och varannan dag. Jag är lyckligt lottad! Älskar mitt jobb. Jag får rida väldigt fina hästar, träna mycket och göra det jag älskar, så det känns knappt som ett jobb.

I december 2017 flyttade jag till min första egna lägenhet i Bromma. Det är en nyproduktion, en tvåa på 40kvm precis vid brommmaplans tunnelbana. Det är 10min till jobbet/stallet, 15min till mina föräldrar, 10min till min syster och några minuter till Stockholms central med bil. Jag storm trivs att bo själv och jag älskar min lägenhet.