Victorias.blogg.se

Sparklings skada har varit det som tagit på mig mest psykiskt. Framtiden såg ljus ut ibörjan av 2017 och vi hade drömmar om att vara i toppen bland young riders. Från en dag till en annan så var han så pass skadad att vi inte  trodde att han skulle kunna komma tillbaka.  Det fanns nästan inga dokumenterade fall med liknande ligamentskada som Sparkling, och de som fanns hade inget lyckligt slut. Sparklings skada är en väldigt ovanlig ligamentskada och min veterinär tog på sig att studera honom och diskutera hans fall med experter runt om i världen. Jag gav mig fan på att om det var någon häst som skulle klara det så var det min häst. Det blev utredningar, magnetröntgen, operation, IRAP behandlingar, stötvågsbehandlingar, special skoning och lång rehablitering. Jag har promenerat med honom så mycket att jag borde nått frankrike vid det här laget. Han bevisa för oss alla att han var tillräckligt starkt för att klara det. Under hela igångsätttningen var jag nojig att han inte skulle hålla eller att han skulle göra sig illa igen, för om han gjorde det så skulle han definitivt inte komma tillbaka. Vi har levt på mälarkliniken hela året och jag har tappat räkningen hur många gånger vi varit där. Han har varit hemsk i hanteringen då han mestadels stått på box, han har sparkat mig så jag fått en spricka i böstbenet och brutet revben. Han har nockat mig i huvudet och stampat på mina fötter. Han har försökt kasta av mig hundratals gånger. Allt detta trots att han fick lugnande under en lång tid för att jag ens skulle kunna ta ut honom ur boxen. Vi har tagit en dag i taget och försökt hålla hoppet vid liv. Denna upplevelse har gjort att vår relation till varandra utvecklats till något ännu djupare än var jag tidigare upplevt. Sparkling är min bebis och jag älskar honom oändligt mycket, mer än vad jag trodde var mänskligt möjligt. I dagens läge är han nästan i tävlingsform igen, vi tränar för fullt och 5maj tävlar vi för första gången på 1år och 7månader. Varje dag jag får rida honom är jag jävla  tacksam, att tävla är bara en lycklig bonus numera. 

När jag fick reda på Spitfires skador i maj 2017 så trodde jag inte det var sant. Cystor i båda bakknäna samt atros i halskotpelaren. Vid beskedet kunde jag inte andas och ordet FÖRSTÖRD beskriver nog min känsla. Vi höll på med behandlingar och rehablitering i många många månader innan vi förstod att hon aldrig skulle kunna bli den tävlingshäst jag drömt om. Jag tog det tuffaste beslut jag någonsin behövt ta, att triangelmärka henne. Tänk att ha ansvaret och behöva ta ett beslut om sin älskade häst ska få leva eller inte. Jag valde att ge henne en chans till ett liv hon kunde klara av. "Spättan" och min kärlek var inget som kom pang på som jag tidigare upplevt med mina andra hästar. Vår kärlek växte fram med tiden. Jag tog ännu ett svårt beslut att sälja henne till en familj på Åland i februari 2018. Jag kunde inte ge henne det liv hon behövde, men fasen vad det tog i mitt hjärta att släppa taget om henne. Jag grät konstant i en vecka och jag kan fortfarande inte prata om henne. Det är fruktanvärt jobbigt att ens behöva skriva om henne här. Jag tror att jag aldrig riktigt kommer komma över den här hjärtesorgen.

 

Jag har fått uppleva kärlek för första gången i mitt liv, om man inte räknar med min familj, vänner och hästar. Det var en kille som varit min vän i princip hela livet och det var han jag alltid trodde att jag skulle end up with. När han flyttade till en annan ort pga studier så ville han inte ha långdistans, men samtidigt så lät han mig tro att han fortfarande ville ha mig. Jag trodde inte att någon jag lita på kunde såra mig så mycket. Det ska tilläggas att jag inte heller var någon ängel under förhållandet. Jag hoppas jag en dag kan finna tilliten att älska någon annan. Medans lever jag för citatet mina vänner gav till mig: "Focus on your goals sweetheart, these men only want to waste your damn time.”

 

I augusti började jag arbeta för familjen Buskhe. I oktober flyttade vi allihopa till en nybyggd anläggning som vi kallar "Stall Malmvik". Jag jobbar heltid och sköter om hästarna och stallet. Det är fantastiskt att jag får stå med Sparkling där och ha tillgång till alla möjligheter som stället erbjuder. Min tränare står med sina hästar där och lyxigt nog får jag hjälp med min häst var och varannan dag. Jag är lyckligt lottad! Älskar mitt jobb. Jag får rida väldigt fina hästar, träna mycket och göra det jag älskar, så det känns knappt som ett jobb.

I december 2017 flyttade jag till min första egna lägenhet i Bromma. Det är en nyproduktion, en tvåa på 40kvm precis vid brommmaplans tunnelbana. Det är 10min till jobbet/stallet, 15min till mina föräldrar, 10min till min syster och några minuter till Stockholms central med bil. Jag storm trivs att bo själv och jag älskar min lägenhet.

 

 

 

Nu var det länge sedan jag skrev någonting här och det har haft sina orsaker. Senast jag skrev var Sparklings skadade ben ganska nyopererat. I dagens läge har han genomgått operation, behandlingar x4 med Irap och stötvåg och återbesök var och varannan vecka. För ett tag sedan fick jag klartecken att börja skritta på honom uppsuttet, det var en av de bästa dagarna på länge. Han må vara vild och galen men jag är överlycklig att få sitta på honom. I dagsläget skrittas han 30min varje dag och på onsdag 27/9 är det återbesök. Sparkling känns super fräsch och nu vill jag bara komma igång med honom igen!

 

 

Spitfire. Jag vet inte var jag ska börja och jag vet inte hur mycket jag kan berätta offentligt om hennes situation men det är inte bra. i början av sommaren diagnosiserades hon med något man aldrig vill ha på en häst. Vi har försökt rehablitera henne sedan dess men detta är tyvärr inget som inte går att "ta bort". Min veterinär och tränare är väldigt skepiska om det kommer att gå. Det förtär mig och aldrig har jag fått känna på smärta som den här. 

 

 

En annan sak som hänt i mitt liv är att jag har tatuerat mig. Franska orden "Lueur d'espoir" står nu på mina revben. Det betyder en glimt av hopp på svenska eller glimmer of hope som man säger på engelska.

 

Jag slutade arbeta på Hogsta i augusti. Nu jobbar jag genom mitt företag åt Håkan Buske / Sophie Flemming-Tärnström (min tränare). Jag trivs verkligen jätte bra! I oktober flyttar vi till deras nybyggda anläggning, det ska blir riktigt spännande och mina hästar får flytta med. Det kommer gynna min utveckling som ryttare och hästarna kommer ha tillgång till en anläggning med maximal säkerhet och träning. Jag kommer vara hos dem så gott som hela tiden.

 

Jag har köpt en lägenhet i Brommplan! En nyproduktion som jag flyttar till i december. Så nu shoppas det inredning och möbler för fulla rullar. Det är en 2:a på 40kvm och jag har parkering åt min bil. Max 10min till jobbet. Wohoo!

 

Jag har hälsat på min bebis häst Sébastian för någon vecka sedan och herregud vad stor han blivit. Eller bebis och bebis, han är faktiskt snart 1,5år. Om ett år får han komma hem till mig och då börjar utbildningen. Shit vad jag längtar!

 

Förra veckan när Sparklings bandage åkte av helt för första gången sedan operationen, så blev hans sjukt svullet. Mitt paranoida jag ringde min veterinär Izabella direkt och hon bad mig skicka bilder och avvakta att komma in med honom akut om han inte hade feber. Vilket han inte hade. Det som hände var att benet svällde upp efter att ha haft tryck på sig 24/7 i flera veckors tid. Jag valde att inte åka in med honom tidigare utan behålla återbesöket 7/6. 

 

Idag var återbesöket och jag har fått konstaterat att Sparklings vänstra framben ser så bra ut som det kan göra! Allt tyder på att han är på bättringsvägen *peppar peppar*. Vi ska fortsätta med behandlingarna med 2veckors mellanrum under några månader. Han skämde ut oss lite grann på dagens besök: När de gett honom lugnande så gav det ingen verkan alls. Han var super hingstig: skrek, spände sig och trippa. Izabella skulle försöka undersöka det skadade benet men Sparkling bestämde sig istället för att ta eget intiativ och sparka ett hål i väggen.... De behövde honom en dubbel dubbel dos lugnande för att kunna röra honom men när de skulle ge honom det så stegra han sig och var inte samarbetsvillig. Han är egentligen inte dum även om det låter så, han gör allt det där med bus och glädje i blicken. Haha min knäppa häst. ♥

Under några veckors tid har Spättan inte känts 100% bra i ridningen. Hon har sett riktigt fräsch ut men hon har blivit fruktansvärt grinig när jag ska ställa igenom till höger exempelvis i en volt. Hon har tvärnitat och vägrat göra vad jag bad henne om. Först trodde jag att det berodde på brunst men när det inte gick bort på flera veckor blev jag orolig, så idag fick hon åka med på en check hos veterinären. Hon gick igenom böjprov och longering utan anmärkning. Det vi upptäckte var spänningar i halsmusklerna så vi röntgade hela nacken och halsen men inga större fynd hittades på röntgenplåtarna. Vi kunde då konstatera att detta var inflammation i halsmusklerna. Nu ska hon få lite antiinflammatorisk och bli tömkörd i två veckor. Som jag förstår det är detta som att ha nackspärr typ så efter det borde hon vara tillbaka till sitt gamla jag igen!

 

Tiden bara rinner iväg för det är över en månad sedan jag uppdaterade er om mitt liv. Sparklings operation gick bra, de kunde se att kotleds ligamentet inte var lika skadat som de trodde från början men tyvärr var ledkapseln sprucken, han hade osteoartros och benflisor runt ligamentet. Veterinären "rensade" rent så gott som han kunde. Allt detta orsakat av akut trama så den här skadan uppkom i hagen på några sekunder.

Prognosen efter operationen var bättre än innan och de tror att han kommer kunna läka ut denna skada men det kommer att ta tid och mycket behandlingar. Rehabliteringen ligger fortfarande på 6-12månader (eventuellt längre) och det finns chans att han kan komma tillbaka helt efter detta. 

Nu har det snart gått 4veckor sedan operationen och Sparkling är VILD. Ibland går det knappt att leda honom och det går nästan inte att ha honom i hage. När han går ut i hage gör han det under min uppsikt. Han exploderar för det minsta lilla och när jag leder honom består promenaden mest av passage, stegringar eller luftsprång. 

 

Var ska jag börja? Ord kan inte beskriva min rädsla, min ledsamhet och min besvikelse. Jag har aldrig någonsin känt mig så här hjälplös och förkrossad i hela mitt liv. Min veterinär ringde mig igår kväll och hon hade inte goda nyheter från magnet röntgen. Hennes första mening var "vi har hittat en skada som man inte vill ha på en satsande dressyr häst" och redan där satt sig gråten i halsen på mig. Sparkling har en ligamentskada, inflammation i benen som omger kotleden med minskad och ökad täthet av benen och ökad mängd vätska och inflammation i kotleden. 

Nästa vecka opereras han. Det är för att ge honom bättre förutsättningar för läkning och sedan kommer han behandlas med bifosfanater mot inflammation i ben samt stötvågbehandlas ett flertal gånger. Vi pratade om x antal andra metoder som kan hjälpa honom (special skor, vattenträning m.m.) med det får vi lägga in i planen lite senare. 

Jag är mentalt förstörd just nu. Först bröt jag ihop och sedan stängdes mina känslor av. Det är inget idé att fråga sig: varför just Sparris? för det är bara slump och otur även om man vill tro att det är förutbestämt. Jag klarar inte av mer människor som ska fråga om skadan - kan man inte förstå att jag vill bli lämnad ifred med min häst. Det är en 50/50 chans att han blir bra igen men det är oklart om han kommer hålla för höga klasser i dressyr. Det kommer ta 6-12månader innan vi vet om han kommer hålla. 

Jag är livrädd att han aldrig ska bli bra igen. Jag är livrädd att jag ska göra något fel på vägen. Jag är livrädd för att aldrig få uppleva att rida min fantastiska häst igen. Sparkling är den häst som kommit mig närmast hjärtat och jag tänker hålla hårt om det hopp som finns kvar och kämpa. Han är min once in a lifetime horse.

 

 

Under en längre tid har bloggen inte hunnits med i mitt liv. Jag är ledsen för det men det är så det är. Jag jobbar 6-7dagar i veckan. Åker hemifrån vid kl. 6-7 på morgonen och kommer hem runt 21-22 på kvällen. Allt krestar kring häst häst häst häst häst. Det finns ingen tid över eller ork för att skriva här vare sig jag vill det eller inte. Jag kämpar och sliter för att jag ska kunna ha mina tre hästar. Jag saknar att kunna skriva av mig och dela med mig av mitt liv med er och jag är imponerad av er trogna läsare som faktiskt finns kvar här. 

Häromdagen åkte jag med Sparkling till magnet röntgen och nu väntar jag på resultatet. Jag är spänd på att få veta vad som är felet men samtidigt är jag lättad att inte veta någonting. Jag vet att de kommer hitta något men frågan är vad. Han är ett riktigt "pain in the ass" för tillfället så jag hoppas jag får börja sätta igång honom ganska snart för han är vidrig att gå med. Har jag nämt att han endast får gå på hårt underlag = gå utomhus med Sparkling i alla väder... INGET att rekommendera. Han har en bokstavskombination av något slag men som tur är har jag hört att det är de hästarna som blir bäst. 

Med min vanliga gamla tur (haha ni förstår att jag är ironisk va?) har min hästbil pajat helt och den skulle vara sprillans ny men det har varit strul sedan vi köpte den. Batteriet är det inget fel på då vi har försökt att starta den med fyra olika bilar med startkablar samt försökt ladda med batteriladdare. Den blev bortbärgad igår och jag skulle ha tävlat första tävlingen någonsin med Spättan på söndag men det blir inte av. Hon har aldrig tävlat förut och jag vill ge henne så bra förutsättningar som möjligt, därför valde jag att stryka mig och inte låna en annan hästbil/transport för jag vill ge henne så bra och trygga förutsättningar som möjligt. Det känns inte schysst att tävla bara för att jag så gärna vill, det är bättre att vänta och göra det på ett bra sätt. Man måste vara klok och osjälvisk. Den första tävlingen med Spitfire blir förhoppningsvis den 14maj och då startar vi en LB:3.

 

Några av er kanske redan vet, några kanske inte har en aning, men Sparkling var lite värre skadad än vad vi tidigare trott. För några veckor sedan fick jag klartecken att börja sätta igång honom, men efter jag travat några dagar så började jag tycka att han var lite "hackig" i höger varv. Han var inte halt men var lite svullen kring kotan igen, men så minimalt att alla tyckte jag var paranoid. MEN min magkänsla sa att jag måste åka inte med honom till kliniken igen och det gjorde jag. Där tyckte de han hade endast en markering på vänster fram men bestämde sig för att ultraljuda och röntga igen och nu kunde de se några små saker på ultraljudet. Dessa kunde vara gamla och/eller nya skador. Han har inga stora skador och han kommer bli helt bra igen men vi vet att igångsättningen kommer bli betydligt längre än väntat. Den 24april har han tid för magnet röntgen och då får vi veta hur det egentligen står till. Det enda jag vet är att skadan är orsakat av ett trauma och att han har stukat benet rejält. 

 

Hej, det var länge sedan jag skrev och jag är ledsen för det. Mitt liv har varit lite depp sedan Sparkling gjorde sig illa och det tog på mig mentalt. Jag har varit så fokuserad och slitit för att nå mina mål under väldigt lång tid... och sedan gick min plan i kras. Det är så ridsporten är och det är både charmen och förbannelsen, att allt kan förändras på sekunder. Det är bara att bita ihop och gå vidare. 

Rehabliteringen av Sparkling blev ett längre projekt än förväntat tyvärr. Vid återbesöket för ca 2veckor sedan var han ohalt men han trampade inte igenom helt med vänster fram. Vi behandlade igen för säkerhetens skull och sedan igångsättning under 5veckor. Efter den tiden ska han vara helt igång igen och vi har ännu ett återbesök 2maj för att se att allt har gått bra när han börjat tränat normalt igen. Sparkling känns väldigt fräsh och fin än så länge och det kryper verkligen i skinnet på mig för jag vill så gärna komma igång med honom nu! 

 

Spättan och Sparris fick sina tänder checkade för nån vecka sedan och Spättan hade kvar många flisor av en vargtand. Detta kan vara svaret på varför hon varit jobbig i munnen ibland, dock tror jag att hon är en väldigt känslig dam som alltid kommer vara upprörd kring bett men det kommer nog hjälpa oss på traven. 

 

Efter tandläkarbesöket har jag varit tvungen att rida Spättan med hackamore. Det har varit den hemskaste upplevelsen på länge för det går verkligen inte att rida henne på det. Hon är stark och det går inte att svänga. Men jag tycker det är onödigt att köpa något annat som jag ska ha under 2veckors tid. När jag red ut med mina kompisar häromdagen hände något som jag inte trodde Spättan var kapabel till. Vi galopperade på en grusväg i skogen och hon fick ett riktigt lyckorus och bockade REJÄLT. Jag brukar vara väldigt sadelfast men vid det femte bocksprånget var jag lite ur balans och då passa hon på att tvärnita och då flög jag av. Det gjorde förjävligt ont men det läskigaste var att jag inte kunde andas och nerverna i ryggen var i kläm så jag kunde inte känna eller röra mina ben. Jag trodde då att jag brutit något eller var förlamad. Mina kompisar hoppade av sina hästar och hjälpte mig upp på benen och sedan upp på hästen igen. Spättan sprang endast 10meter bort och åt på en gran. Mina ben gjorde väldigt ont, jag var yr och huvudet dunkade. Jag var överlycklig att jag överlevt och dum som jag är tog vi en trav och galopp på vägen hem trots smärtan. För att göra mig ännu dumare red jag en väldigt vild Sparkling när jag kom tillbaka till stallet samtidigt som det bjöds på tårta för min avramling. Det var då jag började få väldigt ont i huvudet och blev illamående. Det visar sig att jag antagligen fått hjärnskakning, stora blödningar på båda knäna/benen samt ett jack i knät som skulle behövt sys men som vi aldrig gjorde (när ens föräldrar är läkare och sjuksköterska så ska man ju bara bita ihop). För att lägga till saker på min dumhets lista så jobbade jag dagen efter på Hogsta och tänkte att det skulle gå bra bara jag inte svimmar. Ingen ledig dag här inte. jag är inne på min 16dagars jobb pass utan en enda dag ledigt.

 

Terrordådet i min hemmastad chockade och skrämde mig. Jag har alltid känt att det bara var en tidsfråga men man blir ordentligt uppskakad ändå. För hur många gånger har man själv inte strosat runt på drottningatan och många av ens nära och kära bor inte i Stockholm. Min syster skulle ha varit vid TC den tid attacken skedde, men som tur var hon sen. Jag var i trygghet i stallet på Ekerö. Jag är trött på männskligheten och jag förstår inte hur människor kan drivas till att göra något så fruktansvärt. Oförståeligt och oförlåtligt. Jag är dock imponerad av Sveriges humanitet. Stockholm står starkt. Stockholm knäcker ni inte.

 

När flera personer man känner har förlorat sina hästar de senaste dagarna börjar man verkligen uppskatta det man har. Det måste vara sådan otrolig smärta att bli tvungen att ta valet att låta sin vän springa på de evigt gröna ängarna. Jag tre underbara hästar som är vid liv och det ska man inte ta för givet. Det ger mig även lite perspektiv på Sparklings skada - Min bästa vän lever och är välmående. Det är svårt att begripa att livet är så skört och allt kan förändras på bara sekunder. 

 

 

Precis när jag trodde att jag hade fått lite flyt i livet med hästarna, så ger livet mig ännu en käftsmäll. Min älskade Sparkling har vrickat sig ordentligt i hagen och kommer inte vara ridbar på ett par veckor. I tisdags förra veckan var vi på programridning för Roger Olsson och Sparris var finare än någonsin! Dagen efter när jag skulle hämta honom från hagen var har svullen kring kotan på vänster fram. Jag jagade veterinärer i ett dygn (ville åka till klinik) och fick snabbt en tid. Vi åkte till Mälaren Hästklinik i Hölö och vi fick riktigt bra hjälp. Han är röntgad och ultraljudad och det är som tur var skador på skelettet eller mjukdelar. Han har dock inflammation i kotleden som han nu är behandlad för. Jag hoppas på en snabbt återhämtning och att han är frisk efter 3veckors vila när vi åker på återbesök. 

Jag är ledsen och besviken att missa några av vårens stora tävlingar, men huvudsaken är att min bebis blir bra igen. Man blir otroligt deppig när man tränat, planerat och byggt upp mål och sedan går allt i kras. Det är just med Sparkling jag vill uppleva dessa saker med och det tar lite i hjärtat att vi inte kommer uppfylla några av våra drömmar. Det är bara att bita ihop och blicka framåt. Prio 1: Sparkling ska bli frisk och hållbar inför vår framtid tillsammans. Jag vill inte stressa med hans rehablitering, det får ta den tid det tar. 2017 är vårt sista Young Rider år men definitivt inte vårt sista tävlingsår. 

Igår tillät jag mig själv att gå till Naprapaten och få en behandling. Jag är duktig på att ta hand om mina hästars kroppar men inte min egen. Min rygg är sne med massa knutar och spänningar efter alla tunga lyft, ridningen, avramlingar och hästrelaterade olyckor. Denna gång tror jag min rygg var sämre än någonsin... vi fick behandla ryggen med elektricitet innan vi kunde börja påbörja det "riktiga" arbetet för att minska smärtan och underlätta naprapatens jobb. Det värsta sitter i bäckenet och vid skulderblanden. Vi fick bort det mesta men jag kommer alltid ha lite ont och jag måste gå tillbaka varannan månad för att underhålla detta. 

 

Jag har varit extremt öm i hela kroppen och när jag försökte rida Sparkling idag så gjorde det förjävligt ont överallt. Min kompis Alice var supersnäll och red Spättan åt mig medans jag coachade från marken. Alice blev väldigt förtjust i min lilla flicka. De gjorde superfina skänkelvikningar och jag får ge lite cred till mig själv som lärt henne det. Längtar tills jag får lära henne mer svåra rörelser för hon är så ambitiös och fantastiskt rolig att rida.

 

Idag var det programridning för Pia Fälth på Sundby Gård. Jag och Sparkling deltog och red programmet FEI Mästerskap UR. Direkt när jag började rida programmet kändea jag att jag skulle behövt värma upp honom 10minuter till för han han inte helt lösgjord i vänster sida. Det speglas igenom direkt för vi fick ett galoppinslag i en trav ökning, misslyckades helt med ryggningen, i vänster galopppiruett kasta han sig och vi missa bytena i vart fjärde. Jag var speciellt besviken över att vi missa bytesserien för det har blivit paradgren på sista tiden. Dålig uppvärmning = missar och kommunikations missförstånd. Sparkling var alldeles för het och över ambitiös (även om jag älskar när han har så mycket energi att han är elektrisk så kan det lätt spricka när man rider ett program).

Jag må ha varit lite besviken att vi hade ett flertal kostsamma missar men Sparkling gav mig en fantastisk känsla som vanligt. Efteråt fick vi rida igenom de delar i programmet som vi missat och då gjorde vi det med bravur. Jag vågade inte räkna protokollet på flera timmar för jag ville inte göra mig ännu mer besviken över resultatet när jag faktiskt var nöjd med Sparkling. Men när jag kom hem många timmar efteråt så räknade jag det... vi lyckades få ihop 68% trots alla våra missar. Det var högt över förväntan och det känns underbart att vår "lägsta nivå" är så pass hög.

Jag fick skriva protokoll med Pia under 4st ekipage och jag hann fråga henne mycket om bedömning på olika nivåer, varför det kan skilja sig många % mellan domare när flera dömmer m.m. Jag kanske ska göra ett helt inlägg om det?

 

Oturen fortsätter. Häromdagen kom Spättan in med ett rejält broddtramp på höger bakben som gick över kronranden och gjorde en spricka ner i hoven. Det såg väldigt äcklig ut först men efter tvätt med hibbiscrub, klorhexidin och antibiotika salva så läkte det fin fint. Från och med nu kommer hon ha boots på sig på alla hovar tills brodd perioden är över. 

När jag skulle ta in mina hästar för några dagar sedan (tog Sparkling & Spitfire samtidigt). Spättan blev rädd och drog iväg från mig, jag lyckades hålla kvar Sparkling men han röck i min arm ordentligt och drog mig rakt in i en stor skottskärra. Allt gick bra med hästarna men jag är lite lätt mörbultad med blödning på låret samt en rejäl sträckning i armen. 

 

Livet kunde inte sluta jävlas med mig där, utan en i stallet bakade in i min hästbil så nu är ena baklyset kvaddat och lacken förstörd. Suck. Jag orkar verkligen inte med mer skador av olika slag... Jag visste inte o jag skulle gråta eller skratta. Jag valde att skratta åt mitt underbara flyt.